Att somna själv
Ibland önskar jag att jag va lite mer som mamma. Sätter hon skötte situationer när hon va yngre hade suttit fint i generna. Hon tänkte bara på sitt eget bästa och backade inte för något. Som när man tala om att man blev beskylld för att va otrogen. Hennes svar: va de då. Då kan du lika gärna va de. Eller när syrran tala om att hon och hennes partner hade bråkat och han hade stängt in sig i ett rum och sura. Hennes svar: ut och hitta nått annat trevligt sällskap. Att bara skita i små problem som sker och bara vara. Gör nått roligare av de. Pappa och mamma har vart tillsammans sen forever. Sen dom va tonåringar. Men dom har oxå haft sina stora fighter. Men mamma stog alltid upp för sig. Pappa slösa pengar och byggde ett hus åt dom. Men min lilla mor ville ju för fan bo själv.. Så hon skaffa egen lägenhet så fick pappa sitta där med sitt hus tills mamma kände sig redo.
Ja min mamma kan hon. Så ligger man själv och fäller en liten tår för att man saknar små gulliga sms med orden: älskling jag saknar dig. Jag älskar dig. Alltså att inte ha någon som säger jag älskar dig. Inte ha nån som skriver godnatt på kvällen. De är fan de mest dryga. Att gå och lägga sig själv. Utan nån som saknar en. Så himla patetiskt så jag dör. Men dom jävla känslorna är där. Singellivet är verkligen inget för mig än. Jag vill vara älskling för någon. Jag vill vara saknad av någon. Och hur fan hittar man denna någon? De är just när man ska lägga sig i en tom säng som saknaden efter någon kommer. Någon att puss godnatt! Någon som håller om en när man somnar. Jag klarar mig själv. Men de skulle va så mycket finare med den där någon
