Här va de tyst som i graven.

 

Ca en månad har gått sen jag kom hem. Den värsta månaden i mitt liv. Va så spänd på att komma hem och äntligen få vara i mitt eget, mitt eget hem med min man som jag saknar ihjäl mig efter. Men redan innan jag satte mig i bilen för att åka hem så visste jag att de inte skulle bli som förrut, men förnekelse kan tränga bort de mesta...

Jag hann bara komma hem innan Mattias tog beslutet att avsluta vårt föhållande. Jag hade verkligen hoppats, innerst inne att allt skulle lösa sig bara jag kom hem och kunde tag ta i problem som vi faktiskt hade. Men jag fick aldrig den chansen. Vi båda har gett varandra chanser, men aldrig riktigt tagit dom på allvar vilket lett till att inget förändrats. Och detta har gjort att mannen i mitt liv inte såg någon annan utväg än att lämna mig.

Som sagt så hade jag detta på känn, men jag hade lovat att jag skulle göra allt i min makt för att bli den bästa jag någonsin kunde bli när jag väl kom hem. Och jag trodde aldrig att just Mattias och jag skulle göra slut. Jag trodde vi va de där paret som skulle gå igenom allt, kämpa för varann och ha tålamod med varann. 5års dagen va nära. Så de va inte något skitförhållande. Utan de va 5 år av mitt liv. När jag va 17år så blev vi tillsammans... Tyvärr älskar jag honom precis lika mycket nu om inte mer. Att höra av den man älskar, den man vill dela sitt liv med, den man vill skaffa familj med, att han inte älskar mig längre. Att de inte finns några känslor kvar... De va de värsta jävla orden jag någonsin hört. På en sekund hade jag gått sönder inombords. De är vidrigt hur mycker man kan älska någon..

 

Efter att han fått ur sig avslutet så fick jag flytta hem till föräldrarna. Ingen matlust, illamående, hjärtklappningar, viktnedgång, blodsockerfall, yrsel Ja de va så min kropp reagerade på vad som hänt. De börjar ordna sig med maten. Jag kan äta mer nu igen. Hjärtklappningarna har nästan försvunnit oxå. Men ångesten tilltar ju hela jävla tiden. Jag får panik över att aldrig få honom tillbaka. Att varenda en jag pratat med tycker att detta va bra, bra att de hände innan vi fick barn, att jag fortfarande är ung, lev singellivet, att jag kan få någon som faktikst har tid med mig och inte bara koncentrerar sig på sitt. Nej vårt föhållande va inte perfekt. Vi blev egoistiska. Vi ville bara få våra egna viljor fram, och de sårade mig så sjukt mycket att hans jobb alltid, alla gånger i veckan kom först. Före förhållandet, fast att han nästan bodde på jobbet så va de alltid prio 1. Folk har rätt, jag är värd mer. Men då hade jag hellre sett att vi kunde ordna de tillsammans. Inte genom att avsluta förhållandet. De är så jävla drygt att man ser i efterhand vad man gjort fel.

 

Jag har kvävt Mattias en lång tid nu. För att jag blev egoistisk. Jag ville oxå ha tid med honom. Eftersom han jobbade så mycket som han gjorde plus träningar, så ville jag ha varenda ledig tid med honom. Så ville han göra nått annat. Ja då vart jag besviken, de kan jag erkänna. Men ur hans synsätt så va han hemma hela tiden. Ja han va hemma på kvällar. Men han va aldrig närvarande. Han va där, men ändå inte. Jag behövde honom och han fanns inte. Jag skulle döda för en chans till. För allt skulle kunna lösas med kommunikation och förståelse för varandra. Om vi bara sett varandra och accepterat varandras behov så hade vi kunnat lösa många problem. 

 

Tillslut fick jag problem med mig själv. Jag är inte nöjd med någonting hos mig själv och detta har gjort mig nedstämd och nästan deprimerad. Och de va Mattias som fick ta konsevkvenserna för de. När han väl kom hem om dagarna, så va jag inger annat än gnällig. Jag fick tom tankar om otrohet eftersom han jobbade över så mycket. Rykten om otrohet gjorde inte saken bättre. Jag tror fortfarande inte att Mattias vart otrogen. Och jag förstår att han tröttnat. De hade jag med. Men som jag sa innan. Så trodde jag att vi skulle klara de tillsammans. Jag va inte redo att ge upp, men nu hade jag inget val. Jag va tvungen att lämna min första största kärlek.

 

Det gör ont. Varje dag gör det ont att jag inte får vara nära, få känna, få kärlek, ha honom där. Det finns inget som förklarar känslan att bli lämnad av din stora kärlek i livet. Inget. Hur många gånger jag än hört att de går över, du kommer över honom, så hjälper inte de tanken på att aldrig få uppleva allt de där man planerat och drömt om, med honom. Ja jag kanske får allt de där med nån annan. Men de Mattias jag har föreställt mig allt med. De är honom jag ville leva med. Jag vill nästan inte komma över honom för de är som att ge upp om en dröm. Kommer jag över honom är allt de där borta. De är de redan för honom, men för mig va vår tid tillsammans något mer. Vi har gjort så jävla mycket tillsammans så de är svårt att bara ignorera. Vi har upplevt varandras studenter, stöttat varann vid körkortstagning, resor till egypten, cypern och turkiet xfler, jag va med när hans pappa va svårt sjuk, han fanns där vid min farfars begravning. Han fanns där när jag inte orkade med skolan längre. Vi har vart där för varann. Att min farfar även sa till mig att "släpp aldrig den där killen", för han såg att han va bra... Och min farfar va ingen lek direkt. Min morfar älskar Mattias. Han har svårt att få fram de han vill säga pga hans sjukdom. Men när Mattias är där så blir han så glad och pratar mer än annars. De är tråkigt att de inte får vara så. Vi har vart med om mycket, och jag ångrar inte att jag stannat hos honom.

 

Jag älskar Mattias fortfarande. Kommer nog alltid att göra de inners inne. Man brukar ju säga de att den första kärleken alltid finns där. Jag kommer komma övet det någon dag. Men jag vet att de kommer ta en jävligt lång tid. De kommer vara en skitsvår tid. Att ge upp om hela ens framtid är inget man bara gör. Speciellt när man inte har någor val. Jag är positiv utåt. Jag kan låssas som att de är bra. Men så fort jag är ensam så kommer tårarna. Men jag accepterar de. De ska inte va lätt. Man måste få bearbeta de. De sista jag vill höra är att "de finns dom som har de sämre". De skiter jag fullständigt i just nu. De här är de värsta som har hänt i MITT liv. De är mina känslor och min upplevelse som måste få utspela sig och bearbeta, och de så länge de behövs.